Har mått dåligt hela hösten och till sist brast det, provade en del antideppressiv medicin men inget fungerade, fick massa biverkningar som var hemska (typ den ena konstant diarré och en annan illamående och började kräkas), sen så hjälpte de inte. Så vad ska man säga... Jag gav upp, orkade inte mer och planerade ta mitt liv. Men jag tänkte på Joakim och min mamma ffa och gav ett försök att söka hjälp. Så sen två veckor tbx ligger jag på en psykiatrisk avdelning.
Inte så najs, och har ångrat mig många ggr att jag inte tog mitt liv ändå, mår fortfarande inte så bra.
Vet inte hur länge jag är kvar, men hoppas den nya medicinen kommer börja fungera snart.
Nu blev det ett av de mer personliga inläggen jag har gjort. Men det är så himla mkt hysh hysch om man ligger på psyk, men det kan hända vem som helst.
Fattar inte varför man ska hymla om en sån sak, vem som helst kan bli deprimerad. Jag själv har märkt att många tkr att man är en "svagare" människa om man blir deprimerad. Men ingen tkr att man är svagare om man skulle få cancer. Men både depression och cancer är sjukdomar som vem som helst kan få. Varken man får cancer eller blir deprimerad så är man en "svagare" människa för det.
Sen med skolan.. Jag kommer ta uppehåll en termin så börjar termin 3 i höst istället. Blev ju sjukskriven i mitten av farmakologin, men har också tidigare mikrobiologin kvar sen tidigare. Men det får jag ta senare. Nu orkar jag inte riktigt tänka på det. Ska fokusera på att bli frisk. Är sjukskriven fram till sista mars.
Kommer förmodligen inte uppdatera så himla mycket, att bara fokusera och skriva det här inlägget är jobbigt.
Men jag kommer återkomma när jag har mer kraft och mår bättre.
